places to visit before I die
Fiji
Nya Zeeland
Kapstaden/Sydafrika
Zanzibar/Tanzania
Rio de Janeiro
Sydney
Hong Kong
Tokyo
Tokyo
Bali/Indonesien
karma is a bitch
"Walk with a good heart and you will run with success."
om 5 månader
Dags att släppa nyheten för er här på bloggen eftersom min familj & alla vänner redan vet. Det är nämnligen så att om mindre än 5 månader är Brisbane-Australien min nya hemstad. Jag kan fortfarande inte fatta att det är sant! Ska plugga event management i 1 år och det känns så himla bra måste jag säga. Vill åka NUUU påengång, haha! På studentvisumet får man även jobba 20 tim/vecka vilket är perfekt! Jag drar ju till Miami med Barskolan academy om 44 dagar och kommer (förhoppningsvis) hem med ett bartender diplom. Så ett extrajobb som bartender där borta i Aussieland skulle ju inte sitta helt fel.
Är det någon av er läsare som varit i Brisbane eller någon annanstans i Australien? Ge mig gärna massvis av tips isåfall :D
Föressten, jag har fått en del frågor om Dubai under min "bloggpaus" som jag tänkte svara på här i dagarna, bättre sent än aldrig!
words
This summer...
What i've been up to lately
Ja, vart börjar man? Att jag varit på Ibiza och tattuerat mig vet ni ju redan. Annars då? Jo, i dagarna har jag varit och kollat på några lägenheter. Om allt går som det ska så köper jag min alldeles egna första lägenhet väldigt snart! :D ett stort steg i livet med andra ord och jag är såååååå excited över det. Vill börja renovera och inreda nu nu nuuu men jag får lugna mig litegrann åtminstonde. Nu till det mindre roliga... på måndag åker jag till Dubai igen för att hämta det sista av mina och pappas saker. Det kommer bli riktigt tungt och dessutom så åker jag själv. Har bokat flyget i business class och boende på ett fint hotell för att göra det hela liiite roligare iallafall. Sen har jag lovat migsjälv en shoppingrunda i mina favorit butiker när huset är tomt och urstädat. Allt för att ge mig lite att se fram emot! Saknar pappa så fruktansvärt mycket så det kommer bli ruskigt tufft att komma in i huset vi bodde i. Det tar emot som attan att slänga massor av hans saker. Även om jag vill spara exakt allt så är det inte speciellt realistiskt att göra det...
Dedicated to some sorry ass losers
having the courage to show your weakness is your greatest strength
Hej på er!
Jag kände att det är dags för ett lite personligare inlägg. Kanske inte för bloggens eller för er läsares skull utan mer för min egen skull. Vill börja med att säga TACK! Tack för alla kommentarer här på bloggen och tack till mina underbara vänner som stöttar och finns för mig när jag behöver det som mest! ♥ Har skrivit på detta inlägg i några veckor till och från nu -för är det något som är svårt, så är det att sätta ord på känslor. Men here we go...
Många i min närhet undrar hur jag mår. Några har reagerat för att jag festar mycket, några har beundrat min styrka som orkar hålla igång, några har svikit och några har stöttat. Men såhär är det: ALLA har sitt eget sätt att sörja på. Jag är en stark person som vill hålla den starka och tuffa "fasaden" uppe för det är den personen jag är. Är det något jag är igenkänd för så är det att ha "mycket skinn på näsan". Hade jag bara suttit hemma ensam som de flesta ser som det normala sättet att sörja på, då hade jag gått in i väggen totalt kan jag lova. Att jag är mycket med kompisar, hittar på saker och festar är inte för att jag skiter i att pappa har dött. Snarare raka motsatsen! Han finns i mina tankar exakt hela tiden. Allt jag gör och gjort sen pappa gick bort är en slags försvarsmekanism från min sida. Ett försvar ifrån att inte bryta ihop och gå under... Vi är alla olika människor som alla sörjer på olika sätt. Och vem bestämmer vad som är rätt eller fel sätt att sörja på?
Det är en himla massa tankar som snurrar runt i huvudet helatiden. Saker som att jag aldrig mer kommer kunna ringa till pappa och berätta om något kul, aldrig mer få ett födelsedagskort, aldrig mer på en godnattpuss på kinden, aldrig mer få göra lasagne åt honom, men också ännu djupare tankar. Som att pappa inte kommer "lämna över mig" den dagen jag gifter mig och att han aldrig fick se sitt/sina barnbarn. Ville verkligen att mitt/mina barn skulle få träffa och veta vilken fantastisk människa deras morfar är. Nu är det upp till mig att bevara alla fina minnen för att återberätta dom för mina knattar sen, så dom ändå får en chans att lära känna sin morfar.
Varje kväll lyssnar jag på pappas favoritlåtar och låtar som vi har minnen till. Brukar också prata med pappa i huvudet och be honom om hjälp om det är något som besvärar mig just då. Jag kommer aldrig någonsin komma över att pappa lämnade livet så tidigt. Men jag kommer lära mig att leva med det, dessvärre känns den dagen otroligt långt bort. Jag är tacksam för att jag ändå fick 6 dygn med pappa där jag fick säga allt jag vill ha sagt. Och jag vet att han hörde mig även om han var kliniskt medvetslös.
Pappa har ju alltid varit bortrest under längre perioder och varje gång han skulle åka iväg tänkte man tanken om detta är sista gången jag ser pappa. Sista gången jag pratade med pappa öga mot öga var när han skjutsade mig till flygplatsen innan jag åkte hem till Sverige i början på april. Lustigt nog var den gången den enda då jag inte tänkte den tanken överhuvudtaget. Varje gång vi skiljdes åt sa han att vi inte skulle säga "goodbye" utan istället säga "I'll see you soon". På fredag blir det sista gången vi säger "I'll see you soon" ....♥
note to self
Jobbar som escort?
Senaste dagarna har antalet besökare här på bloggen ökat enormt mycket vilket är kul såklart. Iochmed det har jag även fått en del kommentarer. Jag kan förstå att mitt liv verkar väldigt konstigt utifrån sett och all cred till er som frågat vad jag gör här osv. här är en av alla "snälla" kommentarer jag fått!
Sen så finns det ju dem som kommenterar väldigt otrevliga saker t.ex att jag jobbar som escort. Jag vet inte hur många av er som läser Kissies och Natacha Peyre's blogg men för några dagar sedan så skrev Kissie ett inlägg om tjejer som åker till Dubai som escorter. Vad jag har förstått så var det även en artikel om det i expressen(?). Har följt Kissies och Natachas lilla krig där K hävdar att N jobbar som escort i LA ett tag nu. Antar att det är därför även jag fått dessa kommentarer eftersom det är väldigt aktuellt.
Såhär är min situation iallafall: Jag flyttade hit i höstas efter jag tog studenten i Juni. Anledningen till att jag flyttade hit var för att min pappa bor här och har gjort det sedan -06 då han flyttade hit pga jobb. Innan flytten åkte jag hit i stort sett varje skollov och jag älskar verkligen Dubai så jag bestämde mig för att flytta hit. Planen var att jag skulle jobba, sen drog mitt visum ut flera månader på tiden eftersom min pappa reser runt i världen på jobb hela tiden och han måste vara på plats för att mitt visum skulle kunna utfärdas. Därför har det blivit så att jag mest solat, badat, festat och slappat under min tid här. Jag bor hemma hos min pappa och det är även av honom varenda krona av mina fickpengar kommer ifrån.
Jag kan verkligen förstå att man undrar vart mina pengar kommer ifrån, hur jag kan hänga med Flo Rida, i VIP på många ställen osv. Kan själv inte fatta att lilla jag från en bondhåla i Dalarna får uppleva allt detta ibland... Har man själv inte varit på ett sådant ställe där folk har så vidrigt mycket pengar är det svårt att förstå att folk faktiskt bjuder och ger bort saker för väldigt väldigt mycket pengar. För så är det! jag visste att det gick till så här, men jag anade aldrig att det var till en sådan extrem nivå! Allt i städer som LA och Dubai handlar om att känna "rätt människor", gör man det så kan man faktiskt leva i princip gratis UTAN att för den sakens skull behöva ligga med någon äcklig gammal gubbe som bajsar och kissar på en, tro det eller ej. Sen är det nog ingen hemlighet att det såklart förekommer... men det tänker inte jag stå för.
words of wisdom
true words
Life isn't always what it looks like
När jag började blogga så bestämde jag mig för att inte vara så personlig utan mest skriva om vad jag gör på dagarna. Nu har jag kommit till en nivå då jag känner att jag faktiskt behöver skriva av mig någonstans.Detta är ett inlägg jag skrivit på i flera dagar men aldrig blivit klar, det känns som att orden aldrig tar slut....
Jag har efter mycket övervägande mer eller mindre tagit ett beslut att åka hem till Sverige. Jag vet inte om det blir föralltid eller om jag åker tillbaka hit. Alla som jag sagt detta till tycker att jag är helt dum i huvudet som väljer att lämna livet här, men tro mig, saker är inte alltid som det ser ut! Visst, under mina 5 månader här har jag har träffat sjukt många fina människor, festat helt galet på världens exklusivaste nattklubbar, shoppat, solat, badat & levt livet x1000. Men det kommer en dag då även det blir tråkigt även om jag vet att det är ett drömliv för många. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig men det känns som att jag inte är "klar" med Sverige... Jag lämnade ett liv där som jag egentligen inte ville lämna. Jag lämnade min familj och vänner som jag saknar så mycket att det gör ont, varje dag. Och för er som aldrig varit ifrån familj & vänner under lång tid så kan jag säga att det utan tvekan är den värsta känslan i hela världen. För några dagar sen läste jag Tyra Sjöstedts inlägg om att alla har samma förutsättningar men att livet blir vad man gör det till. Just nu känner jag att det inte är jag som valt hur mitt liv ser ut, det är andra som har gjort det utan att jag ens tänkt på det. Och så vill jag inte ha det! Jag rymde från det som gjorde ont och var jobbigt därhemma när jag flyttade hit, det funkar tyvärr inte så och förr eller senare hinner verkligheten ikapp. När min mamma åkte hem till Sverige i tisdags så brast allt totalt...
Jag känner mig otroligt missförstådd av de flesta i min närhet och jag känner att det är något jag måste rättta till för min egen skull. Så just nu känns Sverige som det rätta alternativet trots att jag måste lämna många godingar här i Dubai ♥ Vi får se hur det blir... Det lär ni ju märka! Ta hand om varandra & Tack för alla fina kommentarer!
We've seen these children, now its time to act
Jag snubblade nyss över en otroligt gripande video på youtube. Det är en dokumentär som handlar om en av världens värsta brottslingar. Vet ni vad han heter? Tror inte det, jag hade aldrig ens hört namnet innan. Hans namn är Joseph Kony, ett namn ni aldrig kommer glömma efter att ha tittat på dokumentären.
Kony driver en otroligt våldsam kampanj för att upprätta en teokratisk regering i Uganda, alltså vad Kony hävdar är en regering baserad på bibeln och de tio budorden som han kallar Lord's resistance army (LRA). För att ta sig dit använder han sig av vidriga metoder, varav den främsta är att kidnappa barn för att göra pojkarna till soldater och flickorna till sexslavar. I slutet på förra året skickade USA dit militär för att hjälpa till att lösa situationen, dock utan någon vidare framgång. Kony går än IDAG runt och fortsätter med dessa hemskheter då han ändrat taktik och gjort sig mer eller mindre omöjlig att hitta.
Kony driver en otroligt våldsam kampanj för att upprätta en teokratisk regering i Uganda, alltså vad Kony hävdar är en regering baserad på bibeln och de tio budorden som han kallar Lord's resistance army (LRA). För att ta sig dit använder han sig av vidriga metoder, varav den främsta är att kidnappa barn för att göra pojkarna till soldater och flickorna till sexslavar. I slutet på förra året skickade USA dit militär för att hjälpa till att lösa situationen, dock utan någon vidare framgång. Kony går än IDAG runt och fortsätter med dessa hemskheter då han ändrat taktik och gjort sig mer eller mindre omöjlig att hitta.
Den dagen Kony grips kommer han att åtalas på minst 33 punkter varav 12 brott mot mänskligheten (bla. mord, slaveri, sexuellt slaveri och våldtäkt) samt minst 21 krigsförbrytelser (bla. grym behandling av civilbefolkning, medvetet attackerande av civilbefolkning, plundring och tvångsrekrytering av barn till rebellarmén).
Kanske visste ni redan detta, men det gjorde absolut inte jag. Så SNÄLLA sprid denna video, gilla Invisible Childrens sida på facebook, signa upp er på deras hemsida, skriv ut posters och hjälp till att tapetsera din stad med nanmet Joseph Kony den 20:e April eller blogga om det. Vadsomhelst, allt handlar om att sprida hans namn! Ingen kan göra allt, men alla kan göra något! ♥
