having the courage to show your weakness is your greatest strength

Hej på er! 

Jag kände att det är dags för ett lite personligare inlägg. Kanske inte för bloggens eller för er läsares skull utan mer för min egen skull. Vill börja med att säga TACK! Tack för alla kommentarer här på bloggen och tack till mina underbara vänner som stöttar och finns för mig när jag behöver det som mest! ♥ Har skrivit på detta inlägg i några veckor till och från nu -för är det något som är svårt, så är det att sätta ord på känslor. Men here we go...

Många i min närhet undrar hur jag mår. Några har reagerat för att jag festar mycket, några har beundrat min styrka som orkar hålla igång, några har svikit och några har stöttat. Men såhär är det: ALLA har sitt eget sätt att sörja på. Jag är en stark person som vill hålla den starka och tuffa "fasaden" uppe för det är den personen jag är. Är det något jag är igenkänd för så är det att ha "mycket skinn på näsan". Hade jag bara suttit hemma ensam som de flesta ser som det normala sättet att sörja på, då hade jag gått in i väggen totalt kan jag lova.  Att jag är mycket med kompisar, hittar på saker och festar är inte för att jag skiter i att pappa har dött. Snarare raka motsatsen! Han finns i mina tankar exakt hela tiden. Allt jag gör och gjort sen pappa gick bort är en slags försvarsmekanism från min sida. Ett försvar ifrån att inte bryta ihop och gå under... Vi är alla olika människor som alla sörjer på olika sätt. Och vem bestämmer vad som är rätt eller fel sätt att sörja på?


Det är en himla massa tankar som snurrar runt i huvudet helatiden. Saker som att jag aldrig mer kommer kunna ringa till pappa och berätta om något kul, aldrig mer få ett födelsedagskort, aldrig mer på en godnattpuss på kinden, aldrig mer få göra lasagne åt honom, men också ännu djupare tankar. Som att pappa inte kommer "lämna över mig" den dagen jag gifter mig och att han aldrig fick se sitt/sina barnbarn. Ville verkligen att mitt/mina barn skulle få träffa och veta vilken fantastisk människa deras morfar är. Nu är det upp till mig att bevara alla fina minnen för att återberätta dom för mina knattar sen, så dom ändå får en chans att lära känna sin morfar.
Varje kväll lyssnar jag på pappas favoritlåtar och låtar som vi har minnen till. Brukar också prata med pappa i huvudet och be honom om hjälp om det är något som besvärar mig just då. Jag kommer aldrig någonsin komma över att pappa lämnade livet så tidigt. Men jag kommer lära mig att leva med det, dessvärre känns den dagen otroligt långt bort. Jag är tacksam för att jag ändå fick 6 dygn med pappa där jag fick säga allt jag vill ha sagt. Och jag vet att han hörde mig även om han var kliniskt medvetslös.

Pappa har ju alltid varit bortrest under längre perioder och varje gång han skulle åka iväg tänkte man tanken om detta är sista gången jag ser pappa. Sista gången jag pratade med pappa öga mot öga var när han skjutsade mig till flygplatsen innan jag åkte hem till Sverige i början på april. Lustigt nog var den gången den enda då jag inte tänkte den tanken överhuvudtaget. Varje gång vi skiljdes åt sa han att vi inte skulle säga "goodbye" utan istället säga "I'll see you soon". På fredag blir det sista gången vi säger "I'll see you soon" ....♥

Kommentarer
Postat av: Izabella Bölander

Fint skrivet gumman<3

2012-06-12 @ 20:32:27
URL: http://blogg.improveme.se/izabella/
Postat av: Emma

otroligt fint skrivet ! <3

2012-06-12 @ 21:10:12
URL: http://roxxxymakeup.blogg.se/
Postat av: lina

Jag har mejlat dej! :D

2012-06-13 @ 09:01:51
URL: http://millblomskan.blogg.se/
Postat av: Jenny

Gud vad fint skrivet, du fick mig att fälla en tår! Kram på dig, och kom ihåg att vi inte dömer dig för sättet du sörjer på. Lätt för andra att säga som inte varit där själv. Ta hand om dig <3

2012-06-13 @ 19:25:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


Kontakt madeleine_777@hotmail.com

Madeleine Gray, 20 år
En ganska (o)vanlig tjej från en byhåla i Dalarna som tagit sitt pick&pack och flytt utomlands. Första flytten stavades Dubai, numera är jag bosatt i landet "down under" där jag pluggar Event management och njuter av allt livet har att erbjuda.